Okej. Jag ska verkligen säga adjö till den här bloggen. Jag vill nog bara försäkra mig om att jag sagt att jag vill säga, så att jag slipper bära på massa ilska framöver.

Kommer någon av er ihåg senaste gången jag grät inför någon av er?

Kommer någon av er ihåg senaste gången ni behövde ta hand om mig under en utekväll?

Själv kommer jag inte ihåg något sådant tillfälle - varken tårar eller utekvällar. Och det skrämmer mig lite att jag varit så dålig på att visa mina känslor för några av de människor jag har haft närmast mig i livet. Men efter lite analyserande har jag kommit fram till följande:

Sedan jag förlorade min syster har jag haft väldigt svårt att släppa någon riktigt, riktigt nära. Jag skulle inte överleva en sådan förlust igen. Så jag har nog alltid hållit en viss distans till er alla. Jag har nog med glädje låtit telefonsamtalen handla om er, och varit ganska distanstagande när dem handlat om mig. Jag har inte råd att förlora någon närstående, och därför kan jag inte tillåta mig själv att släppa någon så nära inpå. Det är delvis därför min vänskap med Emil är så viktig för mig. För han kände mig innan. Innan jag blev den här människan som är rädd. Då jag var en egoistisk och ganska hemsk människa, som satte mig själv först men alltid kom undan med det. Den människa som trodde att det alltid fanns tid att rätta till ett misstag eller ett svek. Nu ser jag det inte så längre, och när någon av er gör någon form av "övertramp" i mina ögon så försöker jag svälja det så länge jag kan. Men vid en viss punkt går det inte längre. Jag håller på att kvävas av alla negativa känslor.

Det var så länge sedan jag kände mig sedd i våran vänskap. Och jag vet att det sårar er att höra/läsa, men det är faktiskt sant. Och jag säger inte att det är erat fel. Så ta det inte som kritik. Jag har någonstans längs vägen valt att vara avståndstagande när det gäller mig och mitt, men väldigt närvarande när det gäller er och erat. Och det har gjort att vänskapen inte har upplevts som jämlik från min sida.

Jag har, vid tillfällen, känt mig utnyttjad i våran vänskap. Som någon ni tagit för given. Och jag skriver "ni" även om jag ibland inte menar er alla. Och det är, återigen, inte min mening att kritisera. Men jag har läst era inlägg om hur det är och har varit från era perspektiv och känner att det var dax att jag delar med mig av vad jag tycker, tänker och känner.

Jag sörjer vår vänskap. Det gör mig ont att det gick så här långt. Ur ett rent själviskt perspektiv utgör ni en stor del av de få vänner jag har. Det har heller aldrig varit min mening att starta konflikter mellan er andra. Jag tror att jag har försökt hålla ihop oss så gott jag kunnat fram tills nu. Och då säger jag inte att det skulle vara min förtjänst att vi varit vänner under så lång tid. Så ni inte missförstår mig.

Jag började skriva ett mail till er alla tre, där jag tog upp olika exempel på när jag känt mig "felaktigt behandlad", men vad skulle det tjäna till? Jag borde ha tagit upp problemen när de uppstod, inte vänta tills det var försent. Och för det vill jag be om förlåtelse.

Jag har pendlat väldigt länge mellan att vilja rädda den här Kotte-skapen och att begrava den och gå vidare. Jag vet fortfarande inte riktigt var jag står, men jag orkar inte försöka se förbi de grundläggande skillnader som finns i våra olika val av livsstil, eller våra olika värderingar. Jag orkar inte bygga broar över de konflikter vi har, och jag vet inte vad som krävs för att någon annan skall lyckas göra det.

Jag tycker att vår vänskap har varit vacker. Den har varit ärlig och äkta. Men vi har inte alltid varit lika vackra, ärliga och äkta själva. Och det har smutsat ner den vänskap vi hade. Den vänskap vi egentligen byggde upp från ett gemensamt dansintresse och ingenting mer. Och det är starkt gjort.

Ni får jättegärna kommentera det här inlägget, som jag hoppas skall bli det sista i den här bloggen för mig. Och jag hoppas, för allt vad jag är värd, att jag inte har sårat någon av er med det här inlägget.

Emma

Jag kan inte hålla mig längre.

Ni får gärna ha en egen blogg om ni vill, men den kanske ska ha en annan adress i så fall, och så bör den väl inte vara kopplad till MIN e-mailadress... :P

Jag röstar för att vi raderar den här bloggen. Jag blir bara irriterad och ledsen av att läsa den, och de gamla inläggen känns falska. Som om vi låtsades vara bättre vänner än vi egentligen var. Och vet ni, det kanske vi gjorde? För jag förstår inte hur jag kunde hamna i den här situationen annars?

Jag funderade dock häromdagen på att döpa om bloggen till något med systrar och byta lösenord så det bara är min och Lenas blogg - eftersom det bara är vi som skriver här! Försökte verkligen inte, trots att det lät som det, kasta ut någon. Men det känns bara dumt att blogga under namnet "kottarna" när det bara är jag och Lena.

Som vanligt tänker jag på Jem & the Holograms: "Utan dig finns inte the Holograms och utan Holograms finns inte Jem."

Kimber: "Som jag ser det finns inte the Holograms utan Jem heller!"

Alltså utan er finns inte kottarna.

Vi kanske kommer finnas sen, jag drömde att vi hade det bättre än någonsin. Men just nu är bloggen min och Lenas. Blir allt bra mellan alla igen så har vi ingen gemensam blogg - eller startar upp en helt ny. Jag gör förresten inga ändringar utan alla andras godkännande!

Eva

Det har blivit mycket svårare att skriva här efter allt som hänt, inte bara här utan allt i hela världen tänkte jag först, men i hela min värld. Alltså inte bara sånt som direkt hänt mig utan människor som är delaktiga i "min värld".

Idag är jag så trött att jag blev arg på ett barn som somnade vid matbordet. I vanliga fall är jag glad mest hela tiden. Jag skällde inte på barnet för h*n sov ju redan, men dom andra barnen såg att jag blev arg och det känns inte bra för mig. Inte över en sådan sak!

Aja. Det var väl inte hela världen, men jag önskar att man hade all rätt att sjukanmäla sig dom dagar man känner sig för trött och irriterad. För barnens skull alltså.

Eva

Känner mig fortfarande rätt nedslagen av allt som har hänt. Mitt liv har aldrig varit enkelt och jag har fått axla alldeles för mycket ansvar under min uppväxt. Jag kan inte skriva om allt här, vågar knappt nämna något faktiskt. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt, men har ändå tills nyligen trott att jag varit en bra vän. En vän som alltid finns där när man behöver mig, som skulle göra vadsomhelst för mina vänner.

Just nu är det mycket som är svårt i mitt liv, jag står inför en del utmaningar och tunga saker och jag är glad att jag iaf har Eva som kan stötta mig, utan henne skulle jag knappast orka med. Min största prioritet är just nu att bli en gladare och bättre mamma. Jag jobbar ju heltid och tar hand om pojkarna när jag inte jobbar. Det finns inte så mycket tid över till annat och för det mesta känner jag mig helt slut, skulle kunna sova dygnet runt om jag fick. Jag har redan bett om ursäkt för mina misstag och lovat att jag ska försöka bli en bättre människa. Mer än så kan jag inte göra nu. Och räcker inte det, så får det väl vara som det är. Tills Ni vet hur det är att arbeta heltid och samtidigt vara mamma till två små barn (dessutom en ensamstående mamma) så kan ni nog inte förstå mig. När jag är barnledig, när jag inte behöver ta ansvaret för dem så släpper jag på allt och tillåter mig själv att bara leva för stunden (hade jag inte fått göra det hade jag troligen blivit galen!!). Tyvärr har jag då inte alltid tänkt på konsekvenserna av mitt handlande förrän möjligen efteråt och då är det ju oftast försent.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Barnen är bråkiga och skriker och grinar om vartannat. Ska gå och fixa lite lunch.

*Kramar* 

Jag har alltid varit riktigt dålig på att uttrycka mig och blir nästan alltid missförstådd. Jag kan försöka bekänna fel, men blir istället tolkad på ett sätt som förvärrar allt ännu mer. Men jag skrev en sak nyligen, som jag själv inte kände gick att feltolka så mycket. Om jag har fel igen så lovar jag att aldrig mer skriva ett ord för då orkar jag inte mer.

"När jag nästan förlorade min mamma för snart 8år sedan hamnade jag i depressionen som jag fortfarande dras med. Hon hade alltid varit min trygghet, men plötsligt var hon inte det och jag stod där utan minsta trygghetskänsla från något håll.

Det tog många år, men jag var plötsligt med i en liten vän-"grupp" på fyra personer - där en var min syster. Vi blev bättre och bättre vänner och tillslut fick jag känslan att vi alltid skulle hålla ihop i vått och torrt. Jag fick sakta men säkert tillbaka känslan av trygghet och den känslan började infinna sig i somras när jag mådde som sämst.

Sen blir en av tjejerna ovän med min syster och "fryser" deras vänskap. Våran grupp splittras, men vi är i alla fall tre som håller ihop.

Den andra blir arg på min syster hon med och känner också för att "frysa" vänskapen med henne. Ingen av dom är arg på mig, men min känsla av trygghet är plötsligt försvunnen igen och glädjen jag kände ganska nyligen försvann med tryggheten.

Båda vännerna har argumenterat med att det inte har med mig att göra utan min syster, men hur kan det inte ha med mig att göra?

Den första vännen berättade för mig allt hon kände och tänkte och därför var det lättare för mig att acceptera, men inte den andra. Hon valde att skriva om det i två bloggar och låta mig få reda på det på det sättet.

Jag blir arg för min systers skull, men enormt sårad för min egen."

Jag behövde oss.

Eva

Jag sätter ner foten. Hårt och bestämt.

Det räcker nu! Vi kan inte bete oss på det här sättet mot varandra, oavsett om vår vänskap skall leva vidare eller ej. Skärpning!

Jag är så trött på att det här ska ta en massa energi. Att vi inte står för våra misstag utan skyller ifrån oss. Att vi är så himla dåliga på att be varandra om förlåtelse, och att vi hellre dömmer än friar. Vi väljer per automatik "sidor" utifrån vem vi själva står närmast, utan att bry oss om bakgrunden. Och jag säger inte att jag på något vis skulle vara annorlunda än er andra. Jag gör precis likadant. Men ska man förändra något måste man börja med att förändra sig själv.

Och nu räcker det! Vi har sårat varandra. Blivit sårade. Och vi är för jäkla envisa för att erkänna att vi kanske har haft fel. Vad är det här för något? Det här är inte vi. Det här är inte Kottarna. Det här är I N T E den vänskap vi lade grunden för för sex år sedan.

Kanske har vi genom åren vuxit ifrån varandra. Kanske orkar vi inte längre acceptera ett beteende som gått oss på nerverna hela tiden. Kanske har vi ingenting gemensamt längre. Kanske är vår vänskap över. Men då får vi ta mig tusan låta den vila i frid. Vi kan inte hålla på och vara så himla typiskt tjejiga. Skriva saker på bloggar, hinta men aldrig säga något rätt ut. Det går inte. Den vänskap vi hade är värd mer än så.

Nu är det nog. Jag sätter ner foten.

Och jag börjar med mig själv.

Jag ber uppriktigt om er förlåtelse för alla de gånger jag valt att prata med någon annan om problemet istället för att gå direkt till den av er det har gällt. Jag ber om förlåtelse för de gånger jag felaktigt känt mig bortglömd eller orättvist behandlad. Jag ber om förlåtelse för de hårda ord jag har sagt eller tänkt om någon av er. Jag ber om förlåtelse för de gånger jag dömmer er på förhand. Jag ber om förlåtelse för de gånger jag varit självisk. Jag ber om förlåtelse för så himla mycket. Men jag ber inte om förlåtelse för det här.

Vi är inte de tonåringar vi var. Vi är (tro det eller ej) vuxna kvinnor. Och vi ska kunna hantera våra konflikter på ett betydligt bättre sätt än vad vi har gjort den här gången. Det är dax att "man-up" och stå för vad man gjort, att stå för vad man tycker.

Jag är er evigt tacksamma för den vänskap vi har haft. För våra tjejkvällar. För alla de gånger då vi regerat på dansgolvet. För alla omgångar Mario Party. För de telefonsamtal som vi haft. För er omtanke. För att ni stått för mat och husrum när jag varit på besök. För att ni lade ner så mycket pengar på min möhippa och mitt bröllop. Och på vår inflyttningsfest. Det är så mycket värdefulla minnen som håller på att förstöras, förgöras, förträngas på grund av att vi beter oss på det här sättet.

Jag tycker om er. Även om jag inte tål er ibland.

Emma

Jag är så trött. Trött efter sjukdomar, trött på att vara sjuk, trött på att vara här...Trött helt enkelt.

Jag undrar hur lång tid det kommer ta för mig att komma över det här med piercingen för jag börjar fortfarande gråta så fort jag tänker på det. Det var inte bara en kul grej eller någon impuls utan det var jätteviktigt för mig. Det visar bara ännu en gång att man ALDRIG ska planera något för man blir ALLTID besviken. Jag önskar bara att det inte behövde vara så precis hela tiden...

Eva